Mötet med FK gick ok. Jobbigt, jobbigt. Men jag känner ett enormt stöd från både min vän Åsa, min underbara kurator och min lika underbara doktor! Såå tacksam över det!! Fortsatt sjukskriven till slutet av maj, då jag ska träffa min doktor och kurator för en avstämning. 

KBT-grupp på e.m idag, så nu orkar inte huvudet mer idag. Huvudvärk såklart. Ser fram emot en bättre dag imorgon.

Möte med FK idag. Har lust att rymma... Pallar inte.

Idag är det 3 år sen pappa dog... svårt att förstå att det gått hela 3 år, det känns som att det var igår. Svårt att greppa. Jag ska till kuratorn idag, känns bra att det var just idag. Få ordning på tankar och känslor, tillåta mig att känna. Har varit en tuff och jobbig vecka med mer ångest och svårt att sova. Sömntablett nästan varje kväll för att få sova. Fick världens ångestattack häromdagen, såå läskigt!

Var till sjukgymnasten igår, på lite basal kroppskännedom. Förstår att en del av min problematik med huvudvärk beror på hållning och muskler. Gäller bara att lära om, vilket tar tid såklart. 

Får panik när jag tänker på mötet med FK i nästa vecka. Tycker inte att jag kommit så mycket längre än sist, men känns som att det förväntas... Jag känner mig inte alls redo att gå tillbaka till jobbet!!

Nog för att jag tycker om vintern och snön, men nu tycker jag att det räcker för den här säsongen! Det hade ju blivit så bart och fint på vägarna. M jr har varit ute och åkt inlines flera gånger, men nu fick de ställas undan igen. Skidträningen är slut för säsongen, det var avslutning i torsdags. H:s innebandyträning slutar på fredag har jag för mig. Slut på alla tävlingar, matcher, träningar osv. Känns skönt!!

Missade min tid hos kuratorn igår. Eller missade, jag hade sån huvudvärk så jag var tvungen att avboka den. Har blivit värre med huvudvärken igen. Ska till sjukgymnasten imorgon, för att träna lite basal kroppskännedom. Tänkte höra med henne om nacken och huvudet också, tror att jag är väldigt spänd.

Idag är det dags för KBT-gruppen. Så det blir inget gjort ikväll, är alltid så himla trött när jag kommer därifrån. Det är jobbigt att vända ut och in på sig själv, att sitta med i en grupp, att koncentrera sig i ca 2 timmar... Så ikväll blir det lugnt.

Vill passa på att tacka för alla era kommentarer! Det betyder jättemycket för mig att veta att några fortfarande kikar in och bryr sig!! En stor kram till er alla!

Ett delmål som sattes upp vid senaste träffen med bl.a FK var att jag under mars månad skulle ha besökt min arbetsplats minst en gång. Jag har inte varit där sen jag sjukskrev mig själv i slutet av oktober, jag har helt enkelt inte orkat.

Nu har jag ju varit tvungen att ta mig dit och igår bestämde jag mig för att det var dags. På onsdag eftermiddagar brukar vi sitta ner tillsammans, fika och prata, så det kändes som ett bra tillfälle att komma.

Jag var nervös hela dagen innan jag skulle dit, men jag var ändå inte beredd på reaktionen som kom då jag steg innanför dörrarna! Direkt jag klev in genom ytterdörren kom allting tillbaka, känslan av panik när man är så stressad att man är helt blockerad och inte vet vart man ska ta vägen... Och när jag kom innanför dörren till vårt kontor så brast det, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jobbigt som sagt...

Jag blev kvar ca 1½ timme. Visst var det trevligt att träffa kollegorna igen, de tycker jag ju om så mycket, men det kändes otroligt jobbigt att bara vara inne i detta hus. Jag hade svårt att koncentrera mig på samtalen, fick verkligen kämpa för att hålla ångesten borta.

En kollega berättade (i all välmening är jag säker på) att hon/de längtar till att jag snart är tillbaka, att jag behövs osv. Samtidigt som det är roligt att höra att man är efterlängtad, så känner jag genast att det blir kravfyllt och jag får nästan ångest. Jag vet att ingen förväntar sig att jag ska hoppa in och jobba till 100% direkt som tidigare, men inombords känns det så när man hör såna kommentarer. Jag förstår att de haft det tufft nu när jag varit borta och såklart gör sig det dåliga samvetet påmint...

Något besök på min avdelning blev det inte, jag orkade bara inte. Det får bli en annan gång. Nu kommer det dock inte att vara min avdelning på ett tag. En vikarie (för min kollega som gått i pension) har anställts året ut och hon kommer att få gå på min schemarad och ha min rad. När jag väl börjar jobba kommer jag att få gå på min pensionerade kollegas rad, utan kvällar och helger (vilket jag är ytterst tacksam över!), och ha hennes lilla grupp med endast 7 patienter (istället för 13). Så småningom kommer jag att få gå tillbaka till mitt eget schema och min egen grupp, men det känns bra att veta att jag verkligen får ta det lugnt i början!

Tja... dagarna de går. Har hamnat i en liten svacka just nu känner jag. Det har varit mycket senaste tiden, först de tre veckorna i projektet (som var väldigt jobbigt att sitta tre timmar åt gången, tre dagar/vecka), sen möte med FK som inte var direkt upplyftande (i början av maj ser man över möjligheten att jobba utifrån hela arbetsmarknaden... oro över att behöva bli arbetslös...). Sen har jag börjat i en annan grupp, som inriktar sig på KBT (kognitiv beteendeterapi), där man ska få lära sig att se här och nu, hantera saker på bättre sätt osv. En gång i veckan träffas vi, det är mycket vända ut och in på sig själv, hemläxa m.m Träffar dessutom kuratorn en gång/vecka. Ska dessutom börja hos sjukgymnasten om knappt 2 veckor, för lite basal kroppskännedom m.m

Samtidigt som det är bra att komma igång, att få hjälp osv. så är det otroligt jobbigt med alla dessa tider att passa, alla kraven. Har fått svårare att somna igen, mer ångest = mer sömntabletter och lugnande.

Hade ett samtal med en sjuksköterska häromdagen (ingår i KBT-gruppen) och hon sa att jag ska försöka se här och nu, det viktiga just nu är att jag ska må bra igen, att jag fokuserar på det, vad jag tycker om osv. Visst är det så, men det är svårt att inte bli uppstressad när man inte vet hur det ska bli framöver.

Får ångest och nästan panik bara jag tänker på att gå tillbaka till jobbet, speciellt ensamarbetet. Kan riktigt känna den hemska känslan man får när man har så mycket att göra att man inte vet var man ska börja, blir stopp i hjärnan... Sjuksköterskan sa att det t.o.m syntes på mig bara jag pratade om det!

Ska man gå tillbaka överhuvudtaget?? Men vad ska jag annars göra?! Idag finns ju inga jobb. Jag måste ha min lön. Vi har ju hus och barn. Hjälp, vad ska jag göra??!!

Imorgon är sista dagen på projektet och nästa onsdag är det så dags för ännu ett rehabmöte med FK och arbetsgivaren. Denna gång kommer även doktorn och kuratorn att vara med. Meningen är alltså att man ska lägga upp sin egen rehabplan och presentera på mötet. Det känns verkligen jobbigt och det är jättesvårt att försöka lägga upp en plan, då man inte vet hur man mår om en månad osv.

Kuratorn har föreslagit ytterligare en grupp, med KBT, som kommer att vara en gång i veckan i 14 veckor, 1½-2 timmar per gång. Verkar som att det kommer att vara inriktat på stress, vilket är ett stort problem för mig, att kunna tackla stressen på jobbet. Har redan nu ångest för ensamarbetet på jobbet...

Hon (kuratorn) skulle skriva en remiss till denna grupp, så får vi se om jag kommer med. Den börjar i början av mars och parallellt kommer jag att ha enskilda samtal med kuratorn. Jag kommer att föreslå denna behandling under mars och att jag sedan börjar arbetsträna i april, kanske 25%. Sen får man väl se...

Stressad och pressad blir man av alla dessa regler. Jag försöker verkligen att inte tänka på det, men oron finns där hela tiden för hur det ska bli. Samtidigt har jag svårt att föreställa mig hur det ser ut om någon månad, då jag fortfarande lever väldigt mycket från dag till dag, stund till stund. Det går verkligen upp och ner.

Dagarna rullar på. Mötet med FK blev uppskjutet till förra veckan pga att vi låg däckade här hemma i influensan. Det var länge sen jag var så sjuk! Hög feber, huvudvärk, hosta osv. Och tröttheten! Det är först nu som jag börjar känna mig skaplig, två veckor senare! Säkert blev jag extra sjuk för att jag är så nedgången i övrigt.

Träffade alltså FK och arbetsgivaren förra veckan istället, och även denna gång hade jag bra stöd av Åsa som var snäll och följde med! Mötet gick mycket bättre än jag hade väntat mig. Vi konstaterade att jag sakta men säkert känner mig bättre vissa dagar. Är sjukskriven till 5/3. Just nu är jag med i nåt projekt som FK och landstinget startat, vi är en grupp på 4 personer som träffas mån, ons, fre 9-12 i 3 veckor. Information av kurator och sjukgymnast, diskussioner, basal kroppskännedom m.m Intressant, men otroligt tröttsamt! Kan inte sortera alla mina intryck och tankar, det blir bara för mycket. Har varit så otroligt trött senaste veckorna, dels beroende på influensan, men även pga det här projektet. Det känns att hjärnan inte klarar att ta emot så mycket. Koncentrationsförmågan är inte på topp heller...

I alla fall, efter de här tre veckorna blir det ett nytt möte med FK, arbetsgivaren och doktorn. Det är då meningen att jag ska ha knåpat ihop min egen rehabplan och presentera...

Känner mig otroligt stressad av att veta att i maj måste jag vara tillbaka till jobbet, annars kan jag bli utan sjukpenning... Inget man mår bättre av direkt! Tiden går fort, men tillfrisknandet gör det inte...

Annars då... alla har frisknat till efter influensan, barnen är tillbaka i skolan och M är tillbaka på jobbet. Han käkar dock antibiotika pga öroninflammation han fick i samband med flunsan. Mycket besviken då han hade tänkt vara med i ett 3 mils skidlopp i helgen...

Massor med snö har vi fått, så det räcker och blir över. Plogningen är bedrövlig, stora vallar överallt, smalare gator osv. Men barnen är ju glada! M jr åker skridskor på gympan denna veckan och det är ju roligt att det går. H jr ska åka skidor med dagis på onsdag och H har friluftsdag på torsdag, ska åka snowboard.