Ångesten sitter på axeln och knackar på, vill ta mig i sitt grepp så jag får svårt att andas, känner panik och tror att jag ska dö... Än så länge håller den sig på "lagom" nivå, jag har ju tagit en lugnande tablett på e.m Men jag känner att den blir starkare och starkare...

Imorgon ska jag på mitt första rehabmöte med chefen, nån personalansvarig (vet inte riktigt vad hennes tjänst heter) och en handläggare från Försäkringskassan. Jag är riktigt nervös! Jag som har svårt att ens ta mig ut bland folk ser inte direkt fram emot att sitta i ett rum med 3 andra och försvara varför jag är hemma och sjukskriven... för det är så det känns! Det jävliga med sånt här är ju att det inte syns utanpå hur jävla dåligt man mår inuti. Tröttheten, ångesten, den där konstanta känslan att något hemskt ska hända när som helst, hjärtklappningen, andnöden, rädslan att dö, koncentrationssvårigheter, kaos i hjärnan, svårt att sortera tankar, svårt att ta beslut, irritation, känsligheten för ljud osv. Inget av det syns utanpå som ett stort gips runt benet eller ett stort operationsärr.

Hur ska man få dem att förstå hur man mår, hur himla trött och slut man är? Att doktorn inte överdriver när hon skriver på sjukintyget att det är helt uteslutet att jag ska kunna jobba överhuvudtaget i det tillstånd jag befinner mig i nu...

Som tur är så ska min underbara vän Åsa följa med mig som stöd, känns så himla bra!! Även om inte hon kan göra så mycket så känns det skönt att ha någon med sig som vet hur det är, utan att jag behöver förklara så mycket. 

Var till min doktor i måndags igen. Hon är verkligen helt suverän! Mycket omtänksam, lyssnar, försöker förstå, förklara, stötta. Ber att jag ska höra av mig så fort det är nånting osv.

Fick ta lite prover den här gången och hon ska ringa mig imorgon bitti med resultaten. Tror inte att det är några fel på de proverna, men det är väl bra att hon kollar.

Jag är sjukskriven till 8/1, sen får man väl se om Försäkringskassan godkänner det... Hade min första tid hos kuratorn i tisdags, var väl mest presentation/information eller vad man ska kalla det. Ska tillbaka nästa vecka igen.

Doktorn tyckte också att jag skulle hoppa över Anafranil och satte istället in ett annat antidepressivt, eftersom hon bedömer att jag har just bl.a en depression. Tog första i onsdags och hittills har jag känt av ett förfärligt illamående, plus att jag är ännu tröttare. Men det är ju helt normalt de första veckorna.

Annars har jag varit ännu mer trött och slut den här veckan. Orkar mindre både fysiskt och psykiskt. Haft svårare att orka med barnen osv. Hade främmande av svärföräldrarna ikväll och jag satt mest och önskade att de skulle åka hem igen, för jag var så trött, så trött... Hoppas att medicinen kan hjälpa på sikt i alla fall!