Ett delmål som sattes upp vid senaste träffen med bl.a FK var att jag under mars månad skulle ha besökt min arbetsplats minst en gång. Jag har inte varit där sen jag sjukskrev mig själv i slutet av oktober, jag har helt enkelt inte orkat.

Nu har jag ju varit tvungen att ta mig dit och igår bestämde jag mig för att det var dags. På onsdag eftermiddagar brukar vi sitta ner tillsammans, fika och prata, så det kändes som ett bra tillfälle att komma.

Jag var nervös hela dagen innan jag skulle dit, men jag var ändå inte beredd på reaktionen som kom då jag steg innanför dörrarna! Direkt jag klev in genom ytterdörren kom allting tillbaka, känslan av panik när man är så stressad att man är helt blockerad och inte vet vart man ska ta vägen... Och när jag kom innanför dörren till vårt kontor så brast det, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jobbigt som sagt...

Jag blev kvar ca 1½ timme. Visst var det trevligt att träffa kollegorna igen, de tycker jag ju om så mycket, men det kändes otroligt jobbigt att bara vara inne i detta hus. Jag hade svårt att koncentrera mig på samtalen, fick verkligen kämpa för att hålla ångesten borta.

En kollega berättade (i all välmening är jag säker på) att hon/de längtar till att jag snart är tillbaka, att jag behövs osv. Samtidigt som det är roligt att höra att man är efterlängtad, så känner jag genast att det blir kravfyllt och jag får nästan ångest. Jag vet att ingen förväntar sig att jag ska hoppa in och jobba till 100% direkt som tidigare, men inombords känns det så när man hör såna kommentarer. Jag förstår att de haft det tufft nu när jag varit borta och såklart gör sig det dåliga samvetet påmint...

Något besök på min avdelning blev det inte, jag orkade bara inte. Det får bli en annan gång. Nu kommer det dock inte att vara min avdelning på ett tag. En vikarie (för min kollega som gått i pension) har anställts året ut och hon kommer att få gå på min schemarad och ha min rad. När jag väl börjar jobba kommer jag att få gå på min pensionerade kollegas rad, utan kvällar och helger (vilket jag är ytterst tacksam över!), och ha hennes lilla grupp med endast 7 patienter (istället för 13). Så småningom kommer jag att få gå tillbaka till mitt eget schema och min egen grupp, men det känns bra att veta att jag verkligen får ta det lugnt i början!