Nu var det länge sen jag skrev... julafton sist, det är över en månad sen nu! Lusten finns bara inte där, men jag kände att jag ville skriva lite för att visa att jag fortfarande lever i alla fall.

Jag är fortfarande sjukskriven helt för min depression/ångest osv., fram till 3/2. På torsdag har jag rehabmöte med jobbet och FK. Även om det inte känns riktigt lika jobbigt som förra gången, så känns det tillräckligt för att jag ska få ångest över att gå dit. Med de här nya sjukskrivningsreglerna är man ju så gott som piskad att gå tillbaka till jobbet, oavsett hur man mår... Jag har tur som får gott sällskap med mig i alla fall, Åsa följer med som stöd igen, vilket känns otroligt skönt!! 

Det går sakta framåt. Vissa dagar och stunder är bättre än andra. Jag sover lite bättre om nätterna, ångesten dyker inte upp lika ofta och inte lika starkt. Jag känner mig inte lika ledsen. Jag tror att medicinen börjar göra nytta, antidepressivt var nog precis vad jag behövde. 

Dock mår jag inte bra. Tröttheten finns där fortfarande, orkeslösheten. Jag försöker tvinga ut mig själv på lite aktiviteter, snabba turer till affären, skidtävlingar med barnen, innebandymatcher. Försöker dona lite hemma med tvätt, disk, matlagning, allt efter ork och humör. Det är ungefär vad jag pallar med. Det ingen ser är hur slut man är efteråt, både i kropp och huvud. Det går åt massor med energi bara att orka ut på såna grejer som tidigare var helt självklara och ingen match.

Minnet är fortfarande dåligt, tålamodet lågt i tak, koncentrationsförmågan inte den bästa, lusten och glädjen att göra saker varierar - men håller sig på en låg nivå, stresstoleransen lika med noll...

Jag är dock mycket tacksam över att jag i alla fall mår BÄTTRE och att det går åt rätt håll! Jag vet att det är lång väg kvar, men alla små framsteg är ett steg i rätt riktning!

I början av februari har mina första 90 dagar som sjukskriven gått. Det är då dags att avgöra om/hur mycket jag ska jobba, om jag klarar något annat jobb hos arbetsgivaren resten av tiden eller om jag ev. kan få fortsatt sjukpenning helt/delvis. I maj har det sedan gått ytterligare 90 dagar och är jag då inte tillbaka på jobbet så är man i princip utan sjukpenning om jag inte ser mig om efter annat jobb... undantaget om min doktor kan säga ett datum då jag beräknas vara tillbaka. Och hur lätt är det?? Men nu försöker jag tänka positivt och hoppas vara tillbaka innan dess... om jag sen fixar det är en annan femma, men man känner sig ju mer eller mindre tvingad!

Jag vet inte riktigt hur jag känner nu heller. Jag är ju så trött, så trött vissa dagar att jag har svårt att se hur jag skulle orka jobba. Samtidigt känner jag att jag måste försöka komma igång om jag ska slippa strul med FK. Min doktor har sagt att den dagen jag ska gå tillbaka till jobbet så får jag inte börja jobba full tid på en gång. Det skulle jag aldrig klara heller. Kanske ett par timmar om dagen till att börja med... 

Mötet är alltså på torsdag och på fredag har jag telefontid med doktorn. På onsdag ska jag till kuratorn. Har bara hunnit gå till henne två ggr, före jul. Sen blev det uppehåll över jullovet och tiden jag hade sen fick jag avboka, för jag låg sjuk i förkylning och utan röst. Tiden därefter avbokade hon. Men nu så hoppas jag på att komma dit igen. Då har det gått över en månad sen sist. Inte lätt att få någon kontinuitet då... det tar ju ett tag att känna förtroende för att kunna öppna upp sig osv.!

Ska få vara med i något projekt också som jag tror att landstinget och FK har tillsammans, för sjukskrivna. Nån grupp som träffas och får information m.m av kurator och sjukgymnast. Få se om det kan ge något. 

... vill jag önska dig som kikar in här idag. Hoppas du får en mysig julafton!

Ångesten sitter på axeln och knackar på, vill ta mig i sitt grepp så jag får svårt att andas, känner panik och tror att jag ska dö... Än så länge håller den sig på "lagom" nivå, jag har ju tagit en lugnande tablett på e.m Men jag känner att den blir starkare och starkare...

Imorgon ska jag på mitt första rehabmöte med chefen, nån personalansvarig (vet inte riktigt vad hennes tjänst heter) och en handläggare från Försäkringskassan. Jag är riktigt nervös! Jag som har svårt att ens ta mig ut bland folk ser inte direkt fram emot att sitta i ett rum med 3 andra och försvara varför jag är hemma och sjukskriven... för det är så det känns! Det jävliga med sånt här är ju att det inte syns utanpå hur jävla dåligt man mår inuti. Tröttheten, ångesten, den där konstanta känslan att något hemskt ska hända när som helst, hjärtklappningen, andnöden, rädslan att dö, koncentrationssvårigheter, kaos i hjärnan, svårt att sortera tankar, svårt att ta beslut, irritation, känsligheten för ljud osv. Inget av det syns utanpå som ett stort gips runt benet eller ett stort operationsärr.

Hur ska man få dem att förstå hur man mår, hur himla trött och slut man är? Att doktorn inte överdriver när hon skriver på sjukintyget att det är helt uteslutet att jag ska kunna jobba överhuvudtaget i det tillstånd jag befinner mig i nu...

Som tur är så ska min underbara vän Åsa följa med mig som stöd, känns så himla bra!! Även om inte hon kan göra så mycket så känns det skönt att ha någon med sig som vet hur det är, utan att jag behöver förklara så mycket. 

Var till min doktor i måndags igen. Hon är verkligen helt suverän! Mycket omtänksam, lyssnar, försöker förstå, förklara, stötta. Ber att jag ska höra av mig så fort det är nånting osv.

Fick ta lite prover den här gången och hon ska ringa mig imorgon bitti med resultaten. Tror inte att det är några fel på de proverna, men det är väl bra att hon kollar.

Jag är sjukskriven till 8/1, sen får man väl se om Försäkringskassan godkänner det... Hade min första tid hos kuratorn i tisdags, var väl mest presentation/information eller vad man ska kalla det. Ska tillbaka nästa vecka igen.

Doktorn tyckte också att jag skulle hoppa över Anafranil och satte istället in ett annat antidepressivt, eftersom hon bedömer att jag har just bl.a en depression. Tog första i onsdags och hittills har jag känt av ett förfärligt illamående, plus att jag är ännu tröttare. Men det är ju helt normalt de första veckorna.

Annars har jag varit ännu mer trött och slut den här veckan. Orkar mindre både fysiskt och psykiskt. Haft svårare att orka med barnen osv. Hade främmande av svärföräldrarna ikväll och jag satt mest och önskade att de skulle åka hem igen, för jag var så trött, så trött... Hoppas att medicinen kan hjälpa på sikt i alla fall!

Tja, inte blir det ofta man skriver längre... orken och lusten infinner sig inte som jag vill. Men det är väl bara att acceptera.

Är fortfarande sjukskriven. Ska tillbaka till doktorn på måndag nästa vecka och dagen efter har jag min första tid hos kuratorn. Chefen försökte ordna en snabbare tid på företagshälsan åt mig, men den terapeuten ringde idag och det visade sig att jag skulle få vänta ännu längre på att få komma dit. Så det blir kuratorn på vårdcentralen som får den äran att lyssna på mig...

Anafranil har jag inte börjat äta ännu. Ringde och pratade med doktorn, förklarade hur jag kände osv. Fick en annan lugnande att ta vid behov och sen kunde jag börja med Anafranil om jag ville. Känns inte ok just nu, med tanke på biverkningarna och hur jag redan mår, med ett blodtryck som hoppar, hjärtklappning m.m Så jag väntar tills jag träffar doktorn på måndag, får diskutera mer med henne då.

Dagarna rullar på. Kommer inte ut så mycket, känns mest jobbigt. Försöker tvinga mig själv att gå ut på korta promenader ibland, men det skulle säkert behövas mycket mer... 

Kom iväg på H:s innebandymatch förra helgen, vilket jag är mycket nöjd med. Det var verkligen jobbigt och jag satt inomhus med jacka och vantar på och frös hela tiden... ångest är ingen lek kan jag säga!

Under veckan som varit har det bytts till julgardiner här hemma, satts upp ljusstakar och julstjärnor, putsats fönster osv. Önskar att jag kunde säga att jag gjort åtminstone hälften själv, men då ljuger jag... Strök några panellängder och satte upp några pappersstjärnor, det var så mycket jag orkade. Igår och idag har jag gjort iordning barnens adventsgran. Orkade inte ta hela på en gång. Har knutit fast choklad till alla 3 barnen i den, så det tog ju en stund. 

Utvecklingssamtal på dagis idag. Allt går jättebra för H jr. Hon är väldigt duktig, trivs bra osv. Hon verkar inte må dåligt över att jag mår dåligt, även om de märkt att hon frågar mer "Varför?" om allting och att hon pratar om att jag är sjuk osv. De tyckte dock inte att hon verkar bekymrad och det var skönt att höra!! 

Det var tur att fröken ringde och ville ändra tiden, för jag hade helt glömt bort att det skulle vara samtal idag... minnet och koncentrationen är inte på topp direkt. De har full förståelse för hur det är på dagis, vilket är skönt. Vi har ju haft alla tre barnen där, så man känner ju personalen ganska bra. Känns bra att de vet hur läget är, ifall H jr skulle säga nåt eller må dåligt, och att de har förståelse om vi ändrar tider hit och dit.

Inte mycket annat nytt här i vårt hus...

Väldigt dagvill har jag blivit, men idag är det i alla fall fredag. Den där vanliga helgkänslan infinner sig inte direkt när man går hemma och inte mår bra, kan t.o.m tycka det är lite jobbigt när alla är hemma. Inte för att jag inte älskar min familj, men för att jag tycker det är otroligt jobbigt med folk och ljud just nu. Blir irriterad för minsta lilla! Och så får man naturligtvis dåligt samvete för det...

M och H jr har varit hemma hela veckan. Från början hade M och jag tänkt vara lediga denna vecka för att julhandla och förbereda inför julen, men så blev det nu inte. H jr fick dessutom vattkoppor för en vecka sen, så M har varit hemma med henne. Känns hemskt att inte orka ta hand om sitt eget barn, men några längre stunder orkar jag inte.

Haft bekymmer med magen en vecka. Inget nytt egentligen, men det har blivit mycket värre. Magkatarr har det konstaterats. Insatt på Omeprazol en månad och bara äta soppor, kokt mat osv. några dagar. 

Hade telefontid med doktorn idag. Sjukskriven 14 dagar till. Fick kallelse till kuratorn i början på veckan... 9 december!! Inte vet jag vad akut remiss innebär i så fall... 

Ny medicin ska jag prova, för att dämpa ångest och oro, kunna tänka ordentligt. Analafril heter den. Dum som jag är (yrkesskada?!) läser jag alla biverkningar och sitter nu här och vet inte om jag törs ta medicinen... Att man kan må sämre psykiskt de första veckorna, det vet jag, men alla andra biverkningar: oregelbunden hjärtrytm, mag-tarmblödningar, yrsel, synstörningar, kramper... man blir ju mörkrädd! Ångest har jag innan och ångest får jag över att ta medicinen... usch, jag står inte ut!!

Nån som har nån erfarenhet av Analafril??

Jobbigt är det också att veta att det blir jobbigt för övriga familjen. Man vill ju inte orsaka att någon annan mår dåligt och har det tufft. Men så blir det. Har försökt intala M att han inte behöver göra allt, det får bli som det blir. Julen närmar sig och han känner väl att allt ska vara som vanligt, men när inte orken finns där? Jag begär inte att han ska fixa allt själv. Det blir väl jul ändå på nåt vis.

Imorgon har H innebandymatch igen. Ska verkligen försöka ta mig dit och titta, men vi får se hur det känns imorgon. Det är 6:e matchen för säsongen och jag har inte sett en enda hittills... Först missade jag pga jobb och sen har jag ju inte mått så bra. Få se om jag klarar att åka dit imorgon, men jag känner samtidigt att jag måste tvinga mig ut på lite saker. 

Utan snälla, söta Åsa vet jag inte hur det hade gått. Tack för att du finns där och lyssnar när jag mal och mal... !!

Så har ännu en vecka gått då. Här har den flutit på utan några större händelser. Det går verkligen upp och ner just nu. Ibland är allting bara så svart, så svart och emellanåt lyckas jag förtränga allting och ha en riktigt skaplig stund. I helgen har jag haft rätt besvärligt med magen, vilket gjort att jag fått något annat att fokusera på - inget ont som inte har nåt gott med sig!

Kan säga att jag nog inte klarat mig så här långt utan Åsa, som får stå ut med mycket tjat från min sida! ;)

Har ännu inte fått någon tid till kuratorn, trots att doktorn skrev en akut remiss redan när jag var där i måndags. I fredags tog jag kontakt med vårdcentralen, men det fanns ingen tid för mig inbokad. Tydligen jobbar kuratorn inte där varje dag och hon fanns såklart inte där i fredags. Sköterskan skulle dock lämna ett meddelande att jag önskar en tid så snart som möjligt. Vi får väl se hur lång tid det tar... 

Idag har jag varit ut på en kort promenad med M jr. Bara några hundra meter, men jag klarade i alla fall att gå utanför dörren! Vi gick bort till det boende där chefen har sitt kontor, för att lämna in sjukintyget. Magsjuka gick där, så jag lämnade bara in kuvertet i dörren och gick. Skönt att ha en ursäkt att inte behöva stanna och prata!!

H jr har fått vattkoppor. Hon hade nånting på skinkan för säkert en vecka sen, såg nästan ut som en sönderkliad vattkoppa, men det blev ju inget mer. Förrän i fredags, då hade hon fått flera små röda plitor och på kvällen såg jag att en var vätskefylld. Igår var hon alldeles full i koppor och idag hade hon ännu fler! Hon gillade inte att se sig själv i spegeln kan jag säga, hon tyckte nog att det såg lite otäckt ut! 

Som tur är har hon inga större besvär med klåda. Inatt kliade hon sig en del, men det blev säkert varmt också, för hon hade feber. Värst var det nog i hårbotten, där hon har flera stora koppor. Annars har hon över hela kroppen även om de mest samlats i ansiktet, på halsen, bröstet, armar och framför allt i ljumskarna! Har även fått i underlivet, så det gör jätteont när hon kissar! Stackars liten.

Alla vi andra har haft vattkoppor, så inga fler insjuknanden är i antågande. Alltid något!

Sömntabletterna var ingen höjdare. Har provat flera ggr och visst, nog kanske jag vaknar lite färre ggr under natten, men det tar fortfarande flera timmar att somna... Har inte somnat före 1 en enda natt, i förrgår låg jag vaken till 4 (dock utan sömntablett då). Sover nog rätt bra nån timme, men frampå morgonen vaknar jag när alla stökar runt. Lyckas ibland somna om av och till en stund efter det. Trött är bara förnamnet...

Det är väl inte ofta man säger så, men idag var det så skönt att det äntligen var dags att gå till doktorn. Dock var det inte så lätt som det låter. Igår låg jag vaken till 2-tiden med världens panikångest och kunde inte somna. Jättetrött var jag tvungen att masa mig upp imorse för att hinna göra mig iordning till läkarbesöket.

Mer och mer nervös blev jag och när det väl var dags att ge sig iväg hade jag ångest igen. Det var verkligen jättejobbigt att åka dit, bara att gå in på vårdcentralen och komma in i väntrummet kändes överväldigande!!

Som tur var (men otur för henne såklart, som var tvungen att gå dit) så satt min UNDERBARA vän Åsa i väntrummet!! Inte vad jag hade väntat mig, men OJ så skönt det kändes!!!! Ännu gladare blev jag när hon hade väntat kvar tills jag var klar hos doktorn. TACK Åsa, du är en fantastisk vän och jag är så glad att du finns där!!!

Inne hos doktorn gick det väl bra. Hann bara innanför dörren så brast alltihop, vilket det i och för sig gjorde redan i väntrummet, men det tog en bra stund innan jag ens kunde försöka prata. Kom inte ihåg att ta upp hälften av det jag skulle säga, men det spelade inte så stor roll. Huvudsaken var att hon lyssnade och inte fördömde. En akut remiss till kuratorn blev det, ett recept på sömntabletter och 2 veckors sjukskrivning. Inga saker man blir direkt glad av, men saker som just nu känns livsnödvändiga!!

Var alldeles skakis när jag kom därifrån, spänningen släppte väl. Känner mig bara så gråtfärdig hela tiden. Det har varit en jättejobbig dag och jag är helt slut. Men sova går ju inte. Inte bara för att H jr var hemma idag, men det går inte att slappna av. Får lite ångest av att ta en sömntablett, men samtidigt känns det skönt att veta att man kanske får somna utan att ligga med andnöd i flera timmar först...

Var ju tvungen att ringa till chefen och tala om att jag blir borta, och inte lät hon väl riktigt lika förstående och omtänksam idag... skiter i henne just nu dock!

Tack alla för era gulliga kommentarer, det värmer otroligt mycket ska ni veta!! Jag kikar in på era bloggar ibland, men har bara inte haft nån energi att kommentera eller blogga själv. Hoppas ni förstår!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men känner ändå att jag vill plita ner några rader. Saknar verkligen den där energin och glädjen över att blogga, saknar kontakten med er som läser. Men jag orkar bara inte.

Hade en skaplig dag idag, orkade till och med scrappa en liten stund. Kändes skönt. När M och barnen kommit hem brakade alltihop. Jag satt mig ner och grät för jag kände mig så värdelös. Orkar ingenting, har så dåligt samvete för allt jag inte gör. Och allt jag gör med för den delen...

Ikväll fick jag ett riktigt ångestanfall. Illamående, yr, fick inte luft, panik. Måste hålla mig sysselsatt tills jag är riktigt lugn igen. Innan dess är det ingen idé att ens försöka sova. Det är tredje kvällen i rad som jag har svårt att varva ner inför natten...

Det känns långt till måndag, men min doktor hade inte någon tid innan. Det lockar inte att träffa nån stafettläkare...  Och allt blir väl inte bra bara jag kommer till doktorn, men det kanske kan bli en början i alla fall.