Å vilken spännande kväll det blev... skulle se På spåret och bara ta det lugnt, men det slutade med att M och jag blev osams, han gick och la sig och nu sitter jag här själv... suck!

Jag försöker verkligen nå fram till honom och få honom att förstå hur han beter sig ibland och att det påverkar hela familjen. Men istället för att ta det till sig och fundera över saker och ting, så blir han arg... Jaha, och hur ska man då bära sig åt?! Kommunikation är verkligen inte hans starka sida, trots att jag gång på gång påtalar vikten av att kunna prata om saker och ting.

Jag börjar verkligen tröttna på det här!!

Ibland brukar jag ge 17 i att säga nånting (visst, det kanske också är barnsligt, men va fasen, jag orkar inte) för jag tycker att han nån gång kan komma till mig och be om ursäkt osv. Men det ska ni inte tro att han gör, nej då, det kan vara tyst ett par dagar här hemma, tills jag inte står ut och till slut tar upp nånting i alla fall. Fan vad jag är trött på det!

En vuxen människa måste väl för fasen kunna ta ansvar för sig själv och sitt beteende. Jag har redan 3 barn och orkar inte dalta med ett till. Gång på gång har jag bett honom att göra nånting för att komma ut mer, utan oss andra, men nej, det händer aldrig. Sen tycker han det är tråkigt att vi aldrig kan göra nåt utan barnen. Men han gör ju inget själv heller! Inte konstigt man blir trött och grinig då...

Det värsta är att det går ut över barnen och jag vill INTE att det ska vara så här. Jag har själv växt upp med en massa bråk och jag VET vad det gör med ett barn, hur rädd man blir osv. Och det har jag försökt förklara för M flera ggr, men ändå blir det ingen skillnad, snarare tvärtom.

Jag försöker förklara att om han skriker och blir arg så lär det barnen att också reagera så, inte konstigt att de skriker och bråkar... sen när de är igång, blir han arg osv. En ond cirkel! Men hur gör man när jag påtalar detta gång på gång, men det inte blir bättre???

Jag blir bara så trött på alltihop... det känns som att det bara blir värre och värre! Och det känns som att så fort jag säger nånting så tar han det som kritik, att han inte duger osv. Jag kan väl för fasen inte ta ansvar för hans dåliga självkänsla, eller?! Ska jag vara tyst om saker och ting bara för att jag är rädd att såra honom? Ibland blir det så, jag håller klaffen för att jag vet att det blir tjafs och bråk, men jag står inte ut att ha det så längre!!!

 

Ewa

28 december 2007 22:46

Det låter inte kul! De gånger jag inte når fram till Pär, så brukar jag skriva (mail eller lapp) och då kan jag i lugn och ro få fram det jag vill och han kan läsa och förhoppningsvis komma med respons.

Det är en balansgång (som allt annat). Jag vet att kommunikation är ett måste, men ibland blir det för mycket prat. Kram.

http://fundringar

 

Åsa

29 december 2007 09:45

Så jobbigt.
Spontant tänkte jag faktiskt att några besök hos familjerådgivningen typ eller liknande kanske inte skulle vara helt fel.
Men sedan är det ju kruxet kanske att få med honom dit??
Men kan ju vara väldigt bra att ha en utomstående som är bra som kan hjälpa till att få honom att kunna tala om saker.
Han måste ju lära sig att kunna kommunicera och diskutera saker utan att bli arg och sur och kanske ta saker personligt.

Förstår också om du växt upp med bråk osv och vet hur det känns som barn att du inte vill att dina barn ska behöva uppleva samma sak.

Visst blir jag och R lite osams ibland men det är oftast mer tjafs. Vi skriker inte åt varann eller så.Däremot kan man ju ha lite höjd röst.

Dock har jag växt upp i ett hem med nästan inga bråk och det var å andra sidan inte heller det riktiga idealet faktiskt.
När jag kanske var 9-10 år var nog första gången jag hörde att de var oense och då blev jag nästan skräckslagen för att de nog skulle skiljas osv.Kan precis känna än hur rädd jag var!
Fast det visade sig väl sedan att det inte var någon stor sak de tjafsade om...

Det har för mindel resulterat i att jag vill att mina barn ska kunna förstå att R och jag också har olika åsikter ibland och kan bli osams precis som barnen.
Så om de skulle höra att vi någon gång höjer rösten mot varann så betyder det inte att vi automatiskt älskar varann mindre eller ska skiljas.Som jag fick för mig som barn!

Stor Kram till dig och hoppas det löser sig.

http://klackebo.bloggagratis.se

 

marianne

29 december 2007 09:50

När vi kör fast här hemma så brukar jag göra precis som Ewa skrev innan. Jag mailar Anders då kan jag (och han) få säga det man har på hjärtat utan att bli avbruten och utan att han tolkar in annat på grund av nåt tonläge eller min jag gör. Det funkar jättebra, jag vet hur det kan bli med såna där onda cirklar det känns så hopplöst. När man står där och är upprörda så är det så lätt att man blir anklagande mot varandra och säger "Du gör alltid..." Istället för "När du gör så så känner jag..."
En annan bra sak är att ta en promenad tillsammans och prata. Det kan ju vara svårt när man har barn men om man får till det så är det jätteskönt att gå där brevid varandra i rask takt och prata. Då ser man inte varandra i ansiktet heller och slipper läsa in en massa man bara pratar, funkar bra för oss. Men jag håller med dig ibland är det bara ett arbete det här med förhållanden *pust*. Han måste såklart oxå ta ansvar för sitt eget välbefinnande det kan ju inte du göra...

Kram

 

Sofie

29 december 2007 10:31

Skickar en STOR kram till dig!

http://www.sofie1.bloggagratis.se

 

Ewa

29 december 2007 13:27

En till kommentar till inlägget: att promenera är ett ruskigt bra tillfälle att prata (har precis kommit tillbaka efter att ha promenerat). Kram igen.

http://fundringar

 

Mia

30 december 2007 23:42

Känner igen mig lite i detta... Skickar över massor av styrkekramar och hoppas du kommer med en fin lösning till mig sen! *L* Själv vet jag ibland varken ut eller in....

http://winyan.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så var det helg igen. Veckorna går verkligen fort, oavsett om man jobbar eller om man är ledig. Nu har ju jag haft min veckas semester redan och jobbar för fullt igen, men resten av familjen är ju ledig. M har en vecka kvar på sin semester nu och tyv...

Som jag skrev har jag ju tagit tjänstledigt från mitt ordiniare jobb som sjuksköterska. Har varit ledig snart ett år. Jag är egentligen ledig pga studier, pluggar engelska på högskolan. Men samtidigt som jag pluggar har jag också startat eget som öve...

Oj, det var verkligen länge sen jag skrev något på den här bloggen! Har nästan glömt att jag ens hade en blogg, det har ju gått över 1½ år sen senaste inlägget... Men helt plötsligt så fick jag lust att börja blogga igen. Vi får se hur länge det håll...

Har känt av smärta i armen idag, efter sprutan, men inte alls så illa som endel verkar ha fått det. Sov lite dåligt inatt, vaknade så fort jag låg på armen osv. Så idag har jag varit jättetrött. Men blir det inte värre än så här så tänker jag inte kl...

Här är höstlovet i full gång och t.o.m. snart över. Gud så fort en vecka går!! H har varit hemma hos sin pappa i några extra dagar, men kom hem i tisdags kväll igen. Innebandyträning igår och idag är han hemma hos en kompis. M jr har varit hemmavid, ...