Jag vill tacka alla er som kommenterat mitt inlägg om M och hans humör. Jag vill särskilt tacka Helena (M:s kusin) som skickade ett mejl till mig ang. detta - det betydde väldigt mycket för mig! :)

Idag har varit en halvdan dag. Visst, han har inte varit så arg och irriterad, men han har heller knappt sagt ett ord på hela dan... Jag har sagt till honom att gå ut, göra nåt, men istället har han donat på här hemma... Fast han så väl behöver komma ut lite.

Det tycker jag är jobbigt, att han drar sig undan och tiger. Jag kan fråga flera ggr vad som är fel osv (märker ju att det är nåt), men han bara säger att det är ingenting... Har sagt sååå många ggr att han måste kunna lita på mig, öppna sig, prata osv och han håller med, men sen händer ingenting... Till slut tröttnar man ju på att försöka hjälpa!

Han är ju ingen hemsk människa och han är ju inte arg jämt, det vill jag inte att ni ska tro, men det är ett tillräckligt stort problem för att jag ska må dåligt över det i alla fall... nu kanske jag är extra känslig pga egna erfarenheter, men det vet han om och min förhoppning har väl varit att han skulle respektera det och ha det i åtanke...

Idag har inte varit någon höjdardag precis. Vaknade imorse alldeles genomförkyld! Snorig, täppt, hostig... som tur var ingen feber. Men tillräckligt hängig för att jag inte skulle orka göra annat än ligga på soffan hela dagen. Känns inte kul att inte kunna göra roliga saker med barnen nu när de har lov!

Känns som att jag skulle kunna gå och sova redan nu, men ett tag till ska jag försöka hålla mig uppe!

M jr har lekt med en kompis på e.m och de var även till skridskoplan och åkte en stund. H har stuckit iväg till en kompis, ringde och sa att de skulle åka till en tredje kompis och titta på ett par filmer, så han kommer nog inte hem än på några timmar.

Inte lätt för dem att hitta på något annat när det är så grått och trist ute, har ju regnat en del också.

Det är definitivt en förkylning på gång! Har haft ont i halsen hela dagen och nyser av och till. Känner mig inte alls pigg. Borde väl lägga mig i sängen... kan ju alltid ta med mig datorn dit! ;)

Å vilken spännande kväll det blev... skulle se På spåret och bara ta det lugnt, men det slutade med att M och jag blev osams, han gick och la sig och nu sitter jag här själv... suck!

Jag försöker verkligen nå fram till honom och få honom att förstå hur han beter sig ibland och att det påverkar hela familjen. Men istället för att ta det till sig och fundera över saker och ting, så blir han arg... Jaha, och hur ska man då bära sig åt?! Kommunikation är verkligen inte hans starka sida, trots att jag gång på gång påtalar vikten av att kunna prata om saker och ting.

Jag börjar verkligen tröttna på det här!!

Ibland brukar jag ge 17 i att säga nånting (visst, det kanske också är barnsligt, men va fasen, jag orkar inte) för jag tycker att han nån gång kan komma till mig och be om ursäkt osv. Men det ska ni inte tro att han gör, nej då, det kan vara tyst ett par dagar här hemma, tills jag inte står ut och till slut tar upp nånting i alla fall. Fan vad jag är trött på det!

En vuxen människa måste väl för fasen kunna ta ansvar för sig själv och sitt beteende. Jag har redan 3 barn och orkar inte dalta med ett till. Gång på gång har jag bett honom att göra nånting för att komma ut mer, utan oss andra, men nej, det händer aldrig. Sen tycker han det är tråkigt att vi aldrig kan göra nåt utan barnen. Men han gör ju inget själv heller! Inte konstigt man blir trött och grinig då...

Det värsta är att det går ut över barnen och jag vill INTE att det ska vara så här. Jag har själv växt upp med en massa bråk och jag VET vad det gör med ett barn, hur rädd man blir osv. Och det har jag försökt förklara för M flera ggr, men ändå blir det ingen skillnad, snarare tvärtom.

Jag försöker förklara att om han skriker och blir arg så lär det barnen att också reagera så, inte konstigt att de skriker och bråkar... sen när de är igång, blir han arg osv. En ond cirkel! Men hur gör man när jag påtalar detta gång på gång, men det inte blir bättre???

Jag blir bara så trött på alltihop... det känns som att det bara blir värre och värre! Och det känns som att så fort jag säger nånting så tar han det som kritik, att han inte duger osv. Jag kan väl för fasen inte ta ansvar för hans dåliga självkänsla, eller?! Ska jag vara tyst om saker och ting bara för att jag är rädd att såra honom? Ibland blir det så, jag håller klaffen för att jag vet att det blir tjafs och bråk, men jag står inte ut att ha det så längre!!!

Har suttit och pulat lite med bilder ett tag, laddat över från kameran till datorn m.m Måste verkligen ta och framkalla lite kort också! Det var sååå länge sen, har inte ens framkallat korten från resan till USA... Får passa på nu när fotoföretagen har lite erbjudanden. Tänk att man alltid ska spara ihop så det blir så himla dyrt!

Men nu ska vi snart äta tacos, så jag ska plocka fram lite! :)

Tyckte bara den här bilden blev så mysig... :)

Måste ju visa den fina julgransprydnaden som jag fick från USA också! Självklart fick den en hedersplats i granen :)

Själva julafton....

En del av julbordet. Eftersom vi legat magsjuka veckan innan jul kan jag ju säga att det inte gick åt några mängder med mat i år...

Två små förväntansfulla raringar ;)

H jr öppnar sina paket.

En av de bästa presenterna var ett rosa glittrigt skärp...

På kvällen var det mys med tända ljus och julgodis :)